Mitt barn trivs. Dagis verkar passa henne. Hennes utveckling har tagit ett jätte kliv den här våren. Allra tydligast märker vi av språkutvecklingen.
Hon pratar pratar pratar. Med ögonbrynen ihopdragna eller högt uppdragna i pannan. Och kroppsspråket, det är livligt. Hon gestikulerar som en äkta italienska.



Men att växa, utvecklas och uppleva nya saker tar på.

Det börjar suga rejält i lästarmen (ursäkta). När jag får tid ska jag läsa klart senaste Lars Kepler, sedan ska jag ta mig an Marianne Faithfull.



Minnen, drömmar och reflektioner.

Idag har jag ätit våfflor tillsamman med Inez på hennes dagis. Eller det var jag som åt. Inez ville mest fara runt och visa mig saker. Allt hon kan göra och alla små spännande platser på dagisgården. Som för övrigt är så vacker att jag baxnar.



Inez på upptäcktsfärd med morsan hack i häl.



Hisnande





Morsdagsgåvan. Den finaste. Av den finaste.

Det är som att hon kan lukta sig till om jag glömt att stänga en skåpdörr eller en låda någonstans.

Vi lägger oss oftast samtidigt, Daniel och jag. Kanske för att vi ofta avslutar kvällen med att se ett avsnitt av någon serie från datorn.

Igår gick jag tidigare i säng, eftersom Daniel ville se hockeyn. Hur som helst, så insåg jag, att jag kunde känna samma varma trygghets känsla som jag gjorde som barn innan jag somnade. När jag låg där under det varma täcket och hörde tv:n och föräldrarnas lågmälda småprat i vardagsrummet.

Mamma och pappa, jag har det bra nu.

(Hockey - VM har börjat)

1 maj firades i Kaisaniemiparken. Kören sjöng in våren, människor var glada och någon hade tappat bort sin nya fina sko.

Och vi åt. Vi åt massor. Kaloristinna ostar, jordgubbar och annat gott. Skumvin och champagne. Det var precis som det ska vara.